TISDAG
Efter att sent igårkväll blivit kidnappad av Hilal och hans (inget skämt nu) livvakt, chaufför och kusin från barnhemmet har jag då upplevt Ugandas Kampala nattliv de luxe. Vet inte om jag sagt det förut men jag säger det igen – Uganda är och förblir kontrasternas land. Dricker välkänd ugandisk öl och umgås med Hilal och hans trevliga kusinskara som bestod av fem jämnåriga killar, för att inte glömma livvakten och chauffören då. Klockan tre ger min dansenergi upp och vi skumpar mot Hilals mosters hus för att sova några timmar.
Vaknar av tystheten och försöker njuta men vill egentligen bara höra välkända barnröster. Tänker på vad de gör och hur de mår. Mindre än tolv timmar sedan jag lämnat dem och ändå så kan jag inte släppa ansvarskänslan i magen. Hur ska jag någonsin kunna lämna Another Hope för kalla Sverige, när jag inte ens klarar det här?
Bilen som ska köra mig tillbaka kraschar, och trots att jag är medveten om afrikansk obefintlig stress väntade jag inte mig sju timmars väntande i Hilals familjehem – utan honom, då han bestämt sig för att åka till staden, och jag som sagt, som inte har en telefon fick snällt umgås med kusinskaran och söta mostrar som skulle klämma och känna på mitt hår. Hinner alltså äta både frukost, lunch och te, samt ta en dusch innan vi kunde skumpa vidare mot Kampala igen för att möta upp Hilal för biljardspel och ingefäradricka.
(Vet inte om ordet – skumpar fram väl nog förklarar hur man upplever att sitta i en bil på Ugandas vägar, men tänk er en grusigt röd puckelpist och sedan dubbla det. Ungefär så.
