bettysblogg

Det är årets sista dag. Året 2011.

Jag och Sanna har avnjutit kaffe och konstaterat att det är obehagligt tyst runt omkring oss. Igår sent lämnade vi barnhemmet och tårar har runnit sedan dess. Vi äter himmelsk pizza, pratar om året och om nya planer.

Mitt år började i Israel, fortsatte i Indien, Österrike, en sommar i Afrika, jobb i Sverige, öluffning i Grekland, mer Israel, London - flytt till Malmö och mer Afrika. Ett bra år? Jag vet inte. Men det slutar lika otippat som det börjat. Verkligen.

Veckan har varit full av aktiviteter. Detta har hänt:

Svensk julafton

Ugandiskt julfirande

Bio och stadsutflykt 1

Bio och stadsutflykt 2

En dagsutflykt till stranden

Avskedsfest

Det är två dagar till jul och det är mycket att fixa med. Idag har vi inspekterat skolskor, madrasser, lakan, de obefintliga handdukarna och myggnäten samt planerat för hela nästa vecka med aktiviteter och inhandling för detta. Barnen provar skor vi tagit med och Aunt Reheema får foton på sitt barn. Hon ser lycklig ut. Ami, Reheemas barn måste bo hos någon släkting medans hennes mamma jobbar här med att laga mat, sex dagar i veckan. Jag frågar hur Ami mår, men det vet inte Reheema. Släktingen bor antagligen för långt bort, och utan telefon och en dag i veckan ledigt, gissar jag att besöken blir få. Ami är fem år.

Idag är vi alltså fyra svenska volontärer på plats och ändå pratar vi om att det känns som att vi inte räcker till. Idag lämnar ALLA i personalen för julledigt, och vi frågar, men vem tar hand om barnen då? Det ska tydligen vi göra. Och om inte vi vart här? Ingen.

Kvällen går fort och jag somnar innan gänget från byn är tillbaka. De försöker väcka mig för att åka till flygplatsen, utan resultat. Sanna ringer vid tre och letar efter mig där. Jag ligger under myggnät, i ett volontärrum långt från den. Ehm.. jag tror, med tanke på hur du låter att du inte är här va? Ungefär så. Sen somnar jag om och vaknar av bilen och att porten går upp. En galet glad Sanna finns numera också på Another Hope och vi pratar tills det blir ljust. Det finns för mycket att berätta, och förbereda för att ännu en gång möta glada skrikande barn, en mycket tidig morgon senare.

Jag vill beskriva så mycket för er därhemma. Jag vill beskriva hur uppgiven, arg och ledsen man kan bli här. Hur mycket man blir förvånad över, och hur mycket man inte kan förstå.

Jag har nedräkningstimmar, inte dagar längre, för snart kommer Sanna och barnen har varit vakna och skramlat med kastruller och eldpinnar sen klockan fyra. De ska laga mat och skänka bort saker till en by som ligger härintill. När jag går ut vid sju är alla i full gång med brödbak, tvättning och inslagning. En stor rostig buss hämtar upp alla som fått följa med och jag väljer att stanna kvar med gråtande småpluttar som längtansfullt ser stora tunnor mat forslas iväg ur deras sikte. Jag måste gå en runda, sparka på stenar och böla. Eller jag försöker, men det går inte. Jag är bara arg, arg, arg.

Arg för att man åker hit med så mycket energi och förhoppningar och möts av längtansfulla barn som tar emot en som om man vore deras räddare på jorden och älskar en villkorslöst vad man än säger och vad man än ger dem. Men man möts också av giriga, hårda, idiotiska människor som väljer att utnyttja och skada. Som väljer att mygla och inte bry sig. Jag pratar om personalen på Another Hope och vill sparka på dem allihopa. Mest för att dem sparkar på barnen. Men också för att de inte tycks förstå varför jag är där. Socialarbetaren Timothey frågar mig om jag är glad nu när barnen blev glada för att de kom iväg på en aktivitet. Jag svarar – Vill inte du att barnen ska vara glada? Det är ju det viktigaste för mig säger jag. Han svarar med att skratta och säger att det är så mycket annat i hans huvud som han tänker på än just det. Jaha, säger jag tillbaka med förakt. Det gör riktigt ont i hjärtat.

Ketchup, babymajs och massa korvar stekta över öppen eld. Trettio nyfikna huvud över stekpannan och smackande munnar och ketchupkletiga fingrar. Korvkvällen blev en succé! Berättade att min pappa brukade äta detta till kvällsmat ibland och alla undrar hur mycket det kostar per styck, sen per kilo och hur stora eller små de är. Är det kött i hela den här? Ska man liksom äta hela. Jag tänker på IKEA korv och hur extremt nära jag har till den. Det blir som med äpplen, och allt annat jag bara tar för givet. För barnen här har julen fått en korvdag och en äppeldag i år.

Tisdagen på Another Hope är en av de bättre dagarna jag haft här. Kanske just för att den inte spenderats på Another Hope. Men med underbara barn därifrån.

Vaknar tidigt och tar med mig Vanessa och Hassan i en fullproppad minibuss mot staden Kampala. Vi sitter längts bak och de undrar vad vi ska uträtta.  Jag har nämligen sagt att jag behövde hjälp av två barn med massa saker att bära och fixa. En vit lögn för att få komma iväg med dem. Nöjen är inget som står på schemat, även om det är jullov och man bara är tretton år.

Jag säger att vi ska till Garden City (ett afrikanskt mini-väla) och vi pendlar fram mellan svettiga kycklingstånd, fruktmarknader och kaostrafik för att komma dit. Åker boda bodas (motorcyklar)i city och vinkar på presidenten och andas parkdoft. Vi sjunger och skrattar. På Garden City frågar Hassan om vi får gå runt. Han har bara sett det utifrån, och alla kompisar som pratat om det. Aldrig fått gå in. Jag får mer än tio gånger säga att de får göra vad de vill, titta på vad de vill och åka hiss och rullband hur mycket det vill, innan de vågar släppa mina händer. Vanessa skrattar hysteriskt i hissen och Hassan, snart arton tar min hand i rulltrappan. För säkerhetens skull.

De får varsin pizza och väljer läsk med omsorg. Hassan säger att julafton börjat redan idag och att han ska skriva upp den här dagen och allt han gjorde. Han inviger sin första pizzaupplevelse med en som har kyckling på. Fast osten gillar han mest. Vi handlar saker till kvällens hotdog-night och vi hittar glitter till julgranen och inspekterar kexpaket. På eftermiddagen åker vi tillbaka och hela vägen mot Another Hope tänker jag, när ska de här barnen få se friheten och den riktiga världen igen?

Eftermiddagen fortsätter lyckligtvis i frihetens tecken och hela barnaskaran tågar mot gräsplätten bakom Katos skola. Det tar ungefär en timme att hitta skor och kläder till alla och sedan organisera ett led med parbarn som kan hålla varandra i handen utan att slåss innan vi kommer iväg. Gift har på sig sina nya bilskor och går som vanligt inte, utan ”kör” hela vägen till vår slutstation. Tvillingarna får också sina nya skor på sig och tultar fram.

Vi anordnar stafett och mitt lag vinner! Ett uppskrapat knä, en blodig läpp, åska och en hel hjord med kor senare sitter vi i myrgräs och tuggar kex. Sedan leker vi små grodorna och prästens lilla kråka. De kommer ihåg och de flesta sjunger på underbar svenska. Sedan leks favoritleken – Kom alla mina kycklingar. Vi får åskådare från nyfikna barn och för att inte missa kvällsbad och middag återvänder vi några timmar senare återigen mot Another Hope.

Kvällen är den bästa stunden på hela dagen här. Vi äter, vi borstar tänder, vi sjunger god natt, letar lakan, lyser med ficklampor och skrattar. Efter att alla småpluttar somnat börjar festen. Det är då alla aunties, uncles och stränga vuxna gått hem och lämnat fritt för ja, i stort sett vad som helst. Vi spelar hög musik, äter popcorn och sitter på verandan i totalt mörker och räknar stjärnor. Leticia får olja över hela sitt ben och bubbliga blåsor växer fram. Hon får chokladmedicin och helt plötsligt vill alla slå sig.

När jag återvänder till mitt volontärrum för en sista natt utan rumskamrat öppnar jag två brev från Diana och Hajara. Med dem under kudden somnar jag sedan och drömmer om fler dagar som den här.

Vaknar av störtregnet. Det verkligen piskar regn mot den röda marken. Jag, Sheila och Hassan går på morgonpromenad för att köpa chapatibröd. Försöker gå med dem allihopa, bara för att de ska få lite tid ifrån barnhemmet, och ensamtid. Vi köper vatten och skyndar oss att äta upp brödet innan vi är tillbaka.

Vi börjar öva in sånger och alla barnen är hur mysiga som helst. Att sjunga är liksom favoritsysslan. Det, och att dansa galet. Sedan är det dags för lunch och jag får pasta idag. Tack, tack Aunt Reheema. De andra svenska volontärerna återvänder efter en helg i staden. Tack för det med.

En del barn har blivit utkastade från barnhemmet en veckas tid och vi pratar om detta. En gråtande unge knackar på min dörr kvällen innan och berättar att han inte vill komma tillbaka. Han vill inte leva mer. Han vill åka till ett annat land, som han beskriver det. Ett land som inte är svart. Han är 12 år och vill inte leva mer. Han slutar aldrig gråta och är så rädd för att han berättat allt det här för mig. Jag ber han att komma tillbaka, men han svarar bara tillsist - om det inte regnar imorgon, då kommer jag. Annars inte.

Har delat ut mer äpplen nu, och barnen har lärt sig - An apple a day, keep the doctor away. Vi solar popcorn i solen och drömmer om resor till andra länder. Alla barnen vill komma till Sverige och vill veta namnen på alla mina vänner och familj. Sedan skriver vi listor med allas namn och jag får fina brev. Att jag ska hälsa till min pappa, och till mina vänner.

Nu är det snart mörk kväll igen och vi ska laga mat. Kanske pynta vår plastgran med något annat än en partyhatt.

När jag väl anländer till barnhemmet igen är det en hel dag senare än planerat. Har insett att ordet planera och Afrika inte är förenligt och det sitter en hel skara barn vid grinden i totalt mörker då strömmen är avstängd i byn. När jag kommer exploderar kramar och skrik i mörkret och för mig lyser nu hela himmeln. Jag frågar varför de sitter här bak, istället för inne på gården. Då får jag förklarat för mig att de suttit och väntat på mig sedan klockan fyra, och var oroliga att jag inte skulle komma tillbaka. Aj, hjärtat, aj. Förstår ni att jag inte kan åka härifrån. Jag vill sälja min själ och ge dem allt jag äger. Och att inte älska dessa barn, som så sårbara och trogna ger mig så mycket mer kärlek än vad jag någonsin kan ge dem, är omöjligt.

Kvällen fortsätter att göra ont, jag sitter eldvakt och kokar vatten som vi kan dricka till morgondagen och tänker att jag behöver mina socionomvänner nu. Vad säger man till ett barn som berättar om en pappas sexuella överfall sedan man varit åtta år? Hur tröstar man ett barn som mist båda sina föräldrar i aids? Hur förklarar man för ett barn att det inte är dens fel att hans mamma dog för att de skar upp hennes mage för att han skulle kunna komma till världen? Hur uppmuntrar man till att lita på vuxna när ens pappa låst in en från tidig morgon till sen kväll utan mat för att vänta på att han skulle komma hem och slåss? Vi sitter tätt runt elden och viskar. Det är inte ofta de stora barnen här får vara små, och vi räknar stjärnorna på himmelen. Jag kan inte gråta nu, men lyssnar till spruckna barnröster och torkar deras tårar.

Vi kramas god natt tillslut, barnen går och lägger sig, men jag sitter kvar. Länge.

Efter att sent igårkväll blivit kidnappad av Hilal och hans (inget skämt nu) livvakt, chaufför och kusin från barnhemmet har jag då upplevt Ugandas Kampala nattliv de luxe. Vet inte om jag sagt det förut men jag säger det igen – Uganda är och förblir kontrasternas land. Dricker välkänd ugandisk öl och umgås med Hilal och hans trevliga kusinskara som bestod av fem jämnåriga killar, för att inte glömma livvakten och chauffören då. Klockan tre ger min dansenergi upp och vi skumpar mot Hilals mosters hus för att sova några timmar.

Vaknar av tystheten och försöker njuta men vill egentligen bara höra välkända barnröster. Tänker på vad de gör och hur de mår. Mindre än tolv timmar sedan jag lämnat dem och ändå så kan jag inte släppa ansvarskänslan i magen. Hur ska jag någonsin kunna lämna Another Hope för kalla Sverige, när jag inte ens klarar det här?

Bilen som ska köra mig tillbaka kraschar, och trots att jag är medveten om afrikansk obefintlig stress väntade jag inte mig sju timmars väntande i Hilals familjehem – utan honom, då han bestämt sig för att åka till staden, och jag som sagt, som inte har en telefon fick snällt umgås med kusinskaran och söta mostrar som skulle klämma och känna på mitt hår. Hinner alltså äta både frukost, lunch och te, samt ta en dusch innan vi kunde skumpa vidare mot Kampala igen för att möta upp Hilal för biljardspel och ingefäradricka.

(Vet inte om ordet – skumpar fram väl nog förklarar hur man upplever att sitta i en bil på Ugandas vägar, men tänk er en grusigt röd puckelpist och sedan dubbla det. Ungefär så.

Svalt en ny malariatablett och ställt klockan på fem för att sedan tålmodigt vänta i fyra timmar på en truck som inte vill starta. Bär ut alla boxar från barnens rum och barnen bråkar om att få vika sina kläder med mig. Varje barn äger en resväska eller box med allt de äger. Aj, vad ont i hjärtat det gör. Hittar gåvor från oss (mig och Sanna) i Mercys box blandat med pennstumpar, grus och udda sockar. En uppbränd koftarm och ett par alldeles för stora jeans. Jag frågar henne var hennes skor är. Mina skolskor? undrar hon. De är de enda skor hon äger förutom ett par slitna sandaler hon har på sig på gården. Städar alla boxar och vi tar ut smutsiga kläder och fyller Another Hopegården med tvätt. Uncle Timothey inspekterar och skrattar.

Jag och Bernah tar en proppfull taxi/buss till staden och går på den lokala marknaden och jag köper mangos, ananas, avokado och clementiner till barnen. Vi skickar post till alla som donerat pengar till Bernahs utbildning, pappa och Sandra, hittade era adresser på kuverten! Sedan dricker vi läsk och äter choklad. Köper saker som barnen gör hantverk av och jag blir svettig, smutsig och nersprungen. Totalt. Vi avslutar det hela med att åka motorcykel i rusningstrafik, tre på en, med jag vet inte hur mycket frukt, papper och vatten som helst. Två nya svenska volontärer är på väg och nu är jag inte längre ensam. Men, då helt plötsligt dyker Hilal upp och står och vinkar utanför grinden. Jag totalt ignorerar honom tills jag inser att han vinkar åt mig. Så eftersom varken telefon eller internet fungerar för tillfället så bestämmer vi oss helt enkelt för att han bara ska dyka upp ikväll, eller imorgon för att hämta upp mig – mot Uganda Norrut!

Uncle Timothey sa till mig idag att han önskar mig tvillingar, kanske till och med två par tvillingar.

Vaknar av en symfoni av barnskrik, afrikanska trummor och gråt. Kan berätta att det fungerar så mycket bättre än alarm. Idag är det söndag, vilket innebär noggrann tvättning och hela alternativt rena kläder ska på och sedan installeras kyrkan på trappan och prästen kommer på besök. Inte den mest pedagogiska präst jag mött men han är sympatisk nog att översätta hela gudstjänsten till engelska vilket gör tre timmars bänksittande lite mera uthärdligt.

Föreståndaren eller som barnen kallar henne: Mama Ruth har anordnat en tävling i sång och teater och finalen går av stapeln idag. Nakato somnar i min famn, med blöja den här gången och fem lag tävlar om kakor och saft. Skrattar och gråter och försöker behålla allvarlig min – ungefär så, i ytterligare två timmars bänksittande. Vinnarna som är småttingarna exploderar av lycka när det utdelas en stor kakbox och saftdunk. Killarna hade blivit ett lag och eftersom Allan glömde sin replik, och han var först ut står fem söta pojkar och bara stirrar på varandra i tio minuter tills Twaha ger upp. Tröstpris för tappert kämpande blev dock klubbor som man blev blå på tungan av och då försvann snabbt Allans tårar.

Jag fick träffa Bernah idag, den äldsta flickan som bor på Another Hope, och ytterliga skratt och kramar utdelades. Hon berättade stolt om sin universitetsutbildning och hur tacksam hon var för att vi hjälpt till att betala den, skulle hälsa varmt till alla att hon var helt underbart lycklig. Bernah har det största hjärta jag mött här och att få se hennes leende idag, det kan jag inte ens beskriva med ord.

Suzan kommer också på besök och vi kramas tills hon går. Suzan var flickan jag följde med på begravning till hennes farmor, den enda hon haft kvar i livet, sedan resten av familjen gått bort. Suzan vill bli sjuksköterska och sjunger som en ängel. Suzan berättar vad hon önskar sig av jultomten och att hon lovar att komma snart igen.

Sheila, Moses och jag hugger ved och Katerina kommer och viftar med armarna och skrattar hysteriskt. Eftersom hon inte kan prata har ungen ett underbart kroppsspråk, och tillslut förstår vi att hon skrattar åt att jag är svag. Jaha, så Moses tar stolt över och hugger med en yxa större än hela han. Vi förbereder middag och jag får lära mig att göra mat över öppen eld. Skulle vilja påstå att man känner sig aningens ja, dum när man står och får instruktioner från barn som hemma i den åldern knappt vet hur man sätter på mikron. Men jag försöker och blir sotig, svettig och nöjd.

Imorgon kommer nya volontärer och jag sitter på trappan och tackar för det då tålamodet sjunker i takt med slagsmål, bitningar och skrik. Går in på mitt rum och sätter musik i öronen och höjer och höjer då tio barn på rad knackar och skriker Aunt Betty, Aunt Erica… och vill ungefär bara bli sedda. Vilket i sin tur gör mig arg att jag inte klarar mer. Men minsta uppmärksamhet, minsta penna eller uppmuntran är så stor för dem, att de är så rädda för att förlora den så de bara skriker efter mer. De försöker stjäla pennorna och vill ha en annan färg på pennan, eller mer kakor. Det är så svårt att sätta det i perspektiv när man är här, för dem är jag den rika mat/lek tanten som kan ge dem allt, och då måste man slåss för att få det. Det blir en evig och jobbig kamp med sitt eget tålamod och samvete, för de är helt fantastiska barn som haft olyckan att bli övergivna och lämnade av dem som ska älska och ta hand om dem.

Nu går strömmen snart och imorgon är det dags för mig och åtta andra underbara ungar att ta sig till farmen för majsplockning och odling av grödor. Vi ska åka på flak och barnen har lovat att jag ska få en bra plats. Fast de redan skrattar åt att jag kommer trilla. Underbar humor.

Har tre veckor kvar exakt idag och pennorna och papperna börjar redan sina. Alla små presenter som fina människor gett, o vad jag önskar att ni skulle få se deras glada skratt och leenden. Linda säger att hon luktar som en ros efter att ha fått en ny tvål och Ann Maries musikinstrument, vet du hur sött alla småttingar dansar till rytmen av skallrorna. Johannas klä-på-dockas väska har nu prytt Whitneys axlar en hel dag.

Många av barnen är sjuka och har ständig hosta, har pratat med personalen om hygienen i deras sängar och bestämt att en del av pengarna ska gå till nya lakan, finns alltför många barn som sover på metallstål eller gamla smutsiga madrasser. Dags för en ny kall dusch. För att tre minuter senare vara precis lika smutsig igen.

Lördag = FF! Då åker de flesta av personalen hem till sina familjer och barnhemmet blir nästintill tomt på alla som bestämmer. Vilket vi utnyttjat till max men tillslut får jag strängt och hjärtskärande avsluta kvällen med att säga att jag verkligen inte orkar mer. Moses gör en DJ i repris från fredagen men ikväll går underhållningen i svenskt tema så – jag dansar, och får höra att jag även dansar bra, vilket får mig att tvivla igen på det där med sångrösten. Men, det svänger i alla fall och alla tjejer inklusive jag upprättar dansnummer till toner av Timbuktu.

Just det, anledningen till att jag är totalt och fullständigt trött en lördag som denna är att jag är ensam volontär med cirka trettio barn som har JULLOV! Vi ägnade tid åt memoryspel, fia med knuff och kortspel – tack mormor! Det var alltså spelens dag idag, och jag försöker organisera lag och sedan övervaka med tre minstingar, Mark, Kakande och Nakato i famnen klättrandes runt, samtidigt. Sedan har vi pyssel med pennor och papper och de magiska pennorna, som numera dekorerar de flestas kläder, armar och även tyvärr och förlåt, väggar på Another Hope.

En bank från Kenya kommer och donerar ris, tvålar, kex och mjöl och vi har uppvisning med sång och dans. Riset serveras till allas (min) stora glädje på kvällen, men också till allas stora glädje (inte min) serveras detta med små fiskar som närmst beskrivs luktar och ser ut som, kattmat.

Doktor Moses är på besök och alla små barn ska inspekteras. De flesta behöver öka i vikt och jag försöker att sitta med i samtalen med personalen, för att veta när, och hur mycket mat de ska få. Dagens mat summeras: vatten, en halv vit brödbit, gröt, kokta bananer och ris till kvällen.

Gifti har fått sin efterlängtade helikopter, och lägger pusslet med alla bilar, traktorer och ambulanser tills han måste gå och lägga sig, Mercy äter barntandkräm, Kato insisterar på att vi ska ha filmvisning och alla barn sitter tätt,tätt ihoptryckta och äter mina medhavda haribobjörnar från flygplatsen och sedan kikar vi på bilder från en Sverigebok om högtider och speciella dagar för svenskar som en volontär lämnat kvar. Nobelhistorien är mest imponerande, och jag tänker att 10 december i Sverige, eller här, är en dag omöjlig att hoppa över, en dag omöjlig för mig att bara ha, utan att tänka på det som just denna dag, då allt blev svart. Jag tittar på mina fötter, som trots iskall duschning och tvättning snabbt är lika svarta och smutsiga som förut.

Vi har pratat om vem som finns i himmelen och vilka man träffar där. Och Diana är övertygad om att hennes pappa och min mamma träffas där nu och tittar ner på oss genom molnen. Så för säkerhetens skull ligger vi på den väldigt röda Afrikanska jorden och letar figurer bland allt fluffigt vitt i det blå.

Nu har jag dessutom blivit nerkissad två gånger. Det är nämligen aldrig någon som berättat för mig att när små barn somnar kissar de gärna på sig. Tills imorgon ska jag sova på en teknik för att undvika framtida liknande incidenter.

Just det, vi hade en riktigt mysig eftermiddag med Marie-Louise och Mormors pennor. Magiska pennor som kunde göra figurer direkt. De blev favoriter. Höll andan i en hel halvtimme då jag (stolt) lyckades organisera tjugo barn att sitta ner och rita med varandra – utan slagsmål eller tårar. Fina resultat kommer att följa med i resväskan hem.

Vi har pratat om jultomten, om att komma till himmelen och den giftiga ormen i min telefon. Twaha är djupt imponerad. Prästen har varit på besök och jag har lärt ut svenska, lärt mig lugandi och fått en chock över att en kackerlacka simmade runt i mitt duschvatten, vilket i och för sig upptäcktes sekunden innan jag hällde honom över mig, men ändå.

Imorgon är det lördag och Gift ska få köra taxi med hans nya leksaksbil.

Kvällen fortsätter med att jag får utföra ett baka-bröd-över-öppen-eld-test. Jag får först träna, och sen är det dags. Alla barnen kom för att kolla och jag kan säga att det skrattades hejdlöst – kanske inte med mig, men ganska säkert åt mig. Men jag klarade det galant, eller som Samuel bedömde det så fick jag 98 utav 100, och det är ju inte helt fel, eller? Nytt test ska utföras på tisdag, men jag har inte fått reda på vad jag ska utföra än. Väntar med spänning.

Det är fredag, vilket innebär fredagsmys. På Another Hope får de äldre vara uppe sent. Så vi sjunger (och jag får höra att jag har en underbar sångröst, HA!) och sedan stängs strömmen. Delar ut ficklampor och vi äter chapatibröd i omgångar. Sedan utsätts jag för ytterligare prövningar – nämligen flätning av hår. Skulle väl misstänka att jag tappat eller slitit loss en tredjedel av mitt skandinaviska tunna hår då tre tjejer och en kille står och drar i det, för som de säger så är det för halt och mjukt så de (måste) knytas. Resultatet blev att jag såg ut som en afrikansk version av tja, Pippi?