bettysblogg

Vaknar av störtregnet. Det verkligen piskar regn mot den röda marken. Jag, Sheila och Hassan går på morgonpromenad för att köpa chapatibröd. Försöker gå med dem allihopa, bara för att de ska få lite tid ifrån barnhemmet, och ensamtid. Vi köper vatten och skyndar oss att äta upp brödet innan vi är tillbaka.

Vi börjar öva in sånger och alla barnen är hur mysiga som helst. Att sjunga är liksom favoritsysslan. Det, och att dansa galet. Sedan är det dags för lunch och jag får pasta idag. Tack, tack Aunt Reheema. De andra svenska volontärerna återvänder efter en helg i staden. Tack för det med.

En del barn har blivit utkastade från barnhemmet en veckas tid och vi pratar om detta. En gråtande unge knackar på min dörr kvällen innan och berättar att han inte vill komma tillbaka. Han vill inte leva mer. Han vill åka till ett annat land, som han beskriver det. Ett land som inte är svart. Han är 12 år och vill inte leva mer. Han slutar aldrig gråta och är så rädd för att han berättat allt det här för mig. Jag ber han att komma tillbaka, men han svarar bara tillsist - om det inte regnar imorgon, då kommer jag. Annars inte.

Har delat ut mer äpplen nu, och barnen har lärt sig - An apple a day, keep the doctor away. Vi solar popcorn i solen och drömmer om resor till andra länder. Alla barnen vill komma till Sverige och vill veta namnen på alla mina vänner och familj. Sedan skriver vi listor med allas namn och jag får fina brev. Att jag ska hälsa till min pappa, och till mina vänner.

Nu är det snart mörk kväll igen och vi ska laga mat. Kanske pynta vår plastgran med något annat än en partyhatt.