bettysblogg

Vaknar av en symfoni av barnskrik, afrikanska trummor och gråt. Kan berätta att det fungerar så mycket bättre än alarm. Idag är det söndag, vilket innebär noggrann tvättning och hela alternativt rena kläder ska på och sedan installeras kyrkan på trappan och prästen kommer på besök. Inte den mest pedagogiska präst jag mött men han är sympatisk nog att översätta hela gudstjänsten till engelska vilket gör tre timmars bänksittande lite mera uthärdligt.

Föreståndaren eller som barnen kallar henne: Mama Ruth har anordnat en tävling i sång och teater och finalen går av stapeln idag. Nakato somnar i min famn, med blöja den här gången och fem lag tävlar om kakor och saft. Skrattar och gråter och försöker behålla allvarlig min – ungefär så, i ytterligare två timmars bänksittande. Vinnarna som är småttingarna exploderar av lycka när det utdelas en stor kakbox och saftdunk. Killarna hade blivit ett lag och eftersom Allan glömde sin replik, och han var först ut står fem söta pojkar och bara stirrar på varandra i tio minuter tills Twaha ger upp. Tröstpris för tappert kämpande blev dock klubbor som man blev blå på tungan av och då försvann snabbt Allans tårar.

Jag fick träffa Bernah idag, den äldsta flickan som bor på Another Hope, och ytterliga skratt och kramar utdelades. Hon berättade stolt om sin universitetsutbildning och hur tacksam hon var för att vi hjälpt till att betala den, skulle hälsa varmt till alla att hon var helt underbart lycklig. Bernah har det största hjärta jag mött här och att få se hennes leende idag, det kan jag inte ens beskriva med ord.

Suzan kommer också på besök och vi kramas tills hon går. Suzan var flickan jag följde med på begravning till hennes farmor, den enda hon haft kvar i livet, sedan resten av familjen gått bort. Suzan vill bli sjuksköterska och sjunger som en ängel. Suzan berättar vad hon önskar sig av jultomten och att hon lovar att komma snart igen.

Sheila, Moses och jag hugger ved och Katerina kommer och viftar med armarna och skrattar hysteriskt. Eftersom hon inte kan prata har ungen ett underbart kroppsspråk, och tillslut förstår vi att hon skrattar åt att jag är svag. Jaha, så Moses tar stolt över och hugger med en yxa större än hela han. Vi förbereder middag och jag får lära mig att göra mat över öppen eld. Skulle vilja påstå att man känner sig aningens ja, dum när man står och får instruktioner från barn som hemma i den åldern knappt vet hur man sätter på mikron. Men jag försöker och blir sotig, svettig och nöjd.

Imorgon kommer nya volontärer och jag sitter på trappan och tackar för det då tålamodet sjunker i takt med slagsmål, bitningar och skrik. Går in på mitt rum och sätter musik i öronen och höjer och höjer då tio barn på rad knackar och skriker Aunt Betty, Aunt Erica… och vill ungefär bara bli sedda. Vilket i sin tur gör mig arg att jag inte klarar mer. Men minsta uppmärksamhet, minsta penna eller uppmuntran är så stor för dem, att de är så rädda för att förlora den så de bara skriker efter mer. De försöker stjäla pennorna och vill ha en annan färg på pennan, eller mer kakor. Det är så svårt att sätta det i perspektiv när man är här, för dem är jag den rika mat/lek tanten som kan ge dem allt, och då måste man slåss för att få det. Det blir en evig och jobbig kamp med sitt eget tålamod och samvete, för de är helt fantastiska barn som haft olyckan att bli övergivna och lämnade av dem som ska älska och ta hand om dem.

Nu går strömmen snart och imorgon är det dags för mig och åtta andra underbara ungar att ta sig till farmen för majsplockning och odling av grödor. Vi ska åka på flak och barnen har lovat att jag ska få en bra plats. Fast de redan skrattar åt att jag kommer trilla. Underbar humor.

Har tre veckor kvar exakt idag och pennorna och papperna börjar redan sina. Alla små presenter som fina människor gett, o vad jag önskar att ni skulle få se deras glada skratt och leenden. Linda säger att hon luktar som en ros efter att ha fått en ny tvål och Ann Maries musikinstrument, vet du hur sött alla småttingar dansar till rytmen av skallrorna. Johannas klä-på-dockas väska har nu prytt Whitneys axlar en hel dag.

Många av barnen är sjuka och har ständig hosta, har pratat med personalen om hygienen i deras sängar och bestämt att en del av pengarna ska gå till nya lakan, finns alltför många barn som sover på metallstål eller gamla smutsiga madrasser. Dags för en ny kall dusch. För att tre minuter senare vara precis lika smutsig igen.