bettysblogg

När jag väl anländer till barnhemmet igen är det en hel dag senare än planerat. Har insett att ordet planera och Afrika inte är förenligt och det sitter en hel skara barn vid grinden i totalt mörker då strömmen är avstängd i byn. När jag kommer exploderar kramar och skrik i mörkret och för mig lyser nu hela himmeln. Jag frågar varför de sitter här bak, istället för inne på gården. Då får jag förklarat för mig att de suttit och väntat på mig sedan klockan fyra, och var oroliga att jag inte skulle komma tillbaka. Aj, hjärtat, aj. Förstår ni att jag inte kan åka härifrån. Jag vill sälja min själ och ge dem allt jag äger. Och att inte älska dessa barn, som så sårbara och trogna ger mig så mycket mer kärlek än vad jag någonsin kan ge dem, är omöjligt.

Kvällen fortsätter att göra ont, jag sitter eldvakt och kokar vatten som vi kan dricka till morgondagen och tänker att jag behöver mina socionomvänner nu. Vad säger man till ett barn som berättar om en pappas sexuella överfall sedan man varit åtta år? Hur tröstar man ett barn som mist båda sina föräldrar i aids? Hur förklarar man för ett barn att det inte är dens fel att hans mamma dog för att de skar upp hennes mage för att han skulle kunna komma till världen? Hur uppmuntrar man till att lita på vuxna när ens pappa låst in en från tidig morgon till sen kväll utan mat för att vänta på att han skulle komma hem och slåss? Vi sitter tätt runt elden och viskar. Det är inte ofta de stora barnen här får vara små, och vi räknar stjärnorna på himmelen. Jag kan inte gråta nu, men lyssnar till spruckna barnröster och torkar deras tårar.

Vi kramas god natt tillslut, barnen går och lägger sig, men jag sitter kvar. Länge.