10 december <3
Lördag = FF! Då åker de flesta av personalen hem till sina familjer och barnhemmet blir nästintill tomt på alla som bestämmer. Vilket vi utnyttjat till max men tillslut får jag strängt och hjärtskärande avsluta kvällen med att säga att jag verkligen inte orkar mer. Moses gör en DJ i repris från fredagen men ikväll går underhållningen i svenskt tema så – jag dansar, och får höra att jag även dansar bra, vilket får mig att tvivla igen på det där med sångrösten. Men, det svänger i alla fall och alla tjejer inklusive jag upprättar dansnummer till toner av Timbuktu.
Just det, anledningen till att jag är totalt och fullständigt trött en lördag som denna är att jag är ensam volontär med cirka trettio barn som har JULLOV! Vi ägnade tid åt memoryspel, fia med knuff och kortspel – tack mormor! Det var alltså spelens dag idag, och jag försöker organisera lag och sedan övervaka med tre minstingar, Mark, Kakande och Nakato i famnen klättrandes runt, samtidigt. Sedan har vi pyssel med pennor och papper och de magiska pennorna, som numera dekorerar de flestas kläder, armar och även tyvärr och förlåt, väggar på Another Hope.
En bank från Kenya kommer och donerar ris, tvålar, kex och mjöl och vi har uppvisning med sång och dans. Riset serveras till allas (min) stora glädje på kvällen, men också till allas stora glädje (inte min) serveras detta med små fiskar som närmst beskrivs luktar och ser ut som, kattmat.
Doktor Moses är på besök och alla små barn ska inspekteras. De flesta behöver öka i vikt och jag försöker att sitta med i samtalen med personalen, för att veta när, och hur mycket mat de ska få. Dagens mat summeras: vatten, en halv vit brödbit, gröt, kokta bananer och ris till kvällen.
Gifti har fått sin efterlängtade helikopter, och lägger pusslet med alla bilar, traktorer och ambulanser tills han måste gå och lägga sig, Mercy äter barntandkräm, Kato insisterar på att vi ska ha filmvisning och alla barn sitter tätt,tätt ihoptryckta och äter mina medhavda haribobjörnar från flygplatsen och sedan kikar vi på bilder från en Sverigebok om högtider och speciella dagar för svenskar som en volontär lämnat kvar. Nobelhistorien är mest imponerande, och jag tänker att 10 december i Sverige, eller här, är en dag omöjlig att hoppa över, en dag omöjlig för mig att bara ha, utan att tänka på det som just denna dag, då allt blev svart. Jag tittar på mina fötter, som trots iskall duschning och tvättning snabbt är lika svarta och smutsiga som förut.
Vi har pratat om vem som finns i himmelen och vilka man träffar där. Och Diana är övertygad om att hennes pappa och min mamma träffas där nu och tittar ner på oss genom molnen. Så för säkerhetens skull ligger vi på den väldigt röda Afrikanska jorden och letar figurer bland allt fluffigt vitt i det blå.
