bettysblogg

Sitter just nu pa Red Chili Hideaway Hostel. Vi har akt pa sa kallade Boda Bodas, mopeder eller motorcyklar, vi har kommit fram till att det ar nagonstans mitt emellan, bada tva, jag och Sanna med en ung chauffor som slingrat sig fram pa val trafikerade vagar. Och ja vi var radda. Och nej vi hade ingen hjalm. Puh, men nu kanns det som ett fardmedel att lita pa, eller iaf ett fardmedel man kommer fram med. Det kanns verkligen som Afrika nu. Alla ropar Bye Mzungo, Hi mzungo! Vi har aven fatt konstaterat att vi ar extra vita och att vi har langa nasor. Tack.

Vi har precis avnjutit varsitt choklad och en cola. Sockret rusar i hela kroppen. Pa Another Hope Children Ministeries, barnhemmet vi bor pa serveras det tre mal mat om dagen. Klockan 6, klockan halv 1 och klockan halv 8. Maten portioneras ut och cirka 6 av 7 dagar ar det bonor. Igar at vi Matoke, grona kokade bananer som man sedan gor till grot. Maten tillagas under oppen eld. Det finns alltsa inget kok och inget varmvatten, en toalett som ar till for oss volontarer och en till 30 barn. De sma badas av de aldre med en bla tval, som anvands till barntvattning, kladtvattning och vad vi misstanker aven disk. De aldsta barnen pa Another Hope ska snart fylla 15. De lar oss hur man gor afrikansk mat. Och skrattar nar vi gor tappra forsok att hjalpa till med den.

I helgen hade vi riktigt FF. Inga aunties var pa plats. I stort sett var det jag och Sanna. Sju barn i sex ars aldern, tva barn pa 2 ar, en pa 3, en bebis pa tva manader, resterande mellan 8 och 14 ar. Puh. Det var en pars. Kaos men samtidigt hur underbart som hels. Stundtals. Sanna vacker mig mitt i natten, vi har tryckt ihop vara sangar och har ett stort myggnat over oss, kolsvart i rummet. Hon utbrister att hon ar sjuk och jag vaknar och springer och hamtar spannen. Halv 6 nar ljuset borjar komma konstaterar vi att hon har feber. Misstanker malaria och sjukskoterskan kommer med tabletter och vi invantar natten for att se om hon blir varre - eller forhoppningsvis battre. Jag ar alltsa sjalv, med kaosbarn som ALLA vill ha uppmarksamhet SAMTIDIGT.
Sanna blir battre. Och sondagen ar en av de basta dagarna hitintills pa Another Hope. Rutinerna borjar sitta. Vi vet vad man kan och inte kan gora. Pa kvallen fangar barnen vita myror. De ar som galna. Mercy som skrattar sa att man blir glad anda in i sjalen gar runt och smatuggar och springer fram till oss med sina fynd. Hon tuggar samtidigt nojt. Pa de VITA MYRORNA. Barnen ater alltsa levande myror eller larver. Eller hur man nu ska beskriva det. Moses, som sitter bredvid mig sager att han ater dem garna friterade. Inte annars. Vi hittar Joseph sittandes och ater bananskal ur soptunnan. Tvillingarna sitter och gnager pa benrester fran lunchen. Varlden ar bra upp och nervand ibland och jag tanker pa hur orattvist livet kan vara.

I sondags kom prasten till Another Hope. Han ar konstig. Skum. Visste ni forresten att om man tror tillrackligt mycket pa Gud far man inte HIV. Sa de som har HIV har inte trott tillrackligt mycket pa Gud. Vi lamnar gudstjansten efter att tvillingarna somnat i vara famnar, och Whitney rakar kissa pa sig. Twaha, som ritar som en kostnar trummar pa bongos och Suzan haller i gudstjansten. De har rivit deras kyrka (partytaltet) sa vi sitter i matsalen. Nar man sitter dar med alla och de gar upp for en att de bara har i stort sett vad de har pa sig. Inga foraldrar som bryr sig, ingen sjalvklar famn att kasta sig i om nagot skulle handa kan man sitta dar i evigheter med dem. Kramas och pussas och halla om dem. Sanna har funnit sitt lilla busfro Kakande. Han pratar annu inte, trots att han ar tre och har varit pa Another Hope i en manad. Jag har mina tvillingar. Ined och Angel.
Vi lart oss tre ord. Jangoo - kom. Vajo - ga. Thula - sitt. Vi sjunger sma grodorna, plastrar om sar, matar bebisen och delar ut kakor.

Barnen har lart sig att vi forsoker lamna i smyg mat pa deras tallrikar av det som vi far. De satter sig narmare och narmare. De stora far inte se. Da blir de rapporterade. Nar vi pa kvallen har borstat tanderna och de alla ligger under myggnat och i sina sangar gar vi runt och sager godnatt. Whitney och Anisha var sa sota igar. Vi sa godnatt anglar, ses imorgon. De svarade dem - See you tomorrow, I love you.

Vi somnar snabbt om kvallarna och pratar inte om annat an om barnen, barnen, dessa underbara sota varelser.