bettysblogg

Vi ska helt plostligt landa. Tiden gar lite for fort. Vill veta hur Afrika luktar. Det luktar. Men det gar inte riktigt att beskriva vad. Vi staller oss i visumskon. Hjartat bankar. 50 dollar senare och en massa massa fingeravtryck gar vi for att ta vart bagage och mota vart crew. Letar efter en skylt med vara namn pa. Auntie Benna och Uncle Daniel star langst ut med vara namn tryckta pa ett papper. Vi hoppar in i en van och skumpar oss fram. Tarar, skratt och vart ar vi pa vag tankar flyger runt i huvudet.
Kampala, sedan svanger vi ut pa landsbygden. Vi ser skylten till Another Hope och aker in. Forsta tanken ar att det ar valdigt litet och trangt, ganska stokigt. Vi far ett rum och en nyckel, klockan ar mitt i natten. Sen aker de andra. Och vi eh... tanker. Jaha.

Vaknar av vad ljudet att doma kan vara kanske 1000 ungar utanfor dorren. Ingen av oss vet vad klockan ar, eller vagar ga ut. Tillslut. Vi mots av ALLA barn som vill halsa. Och alla dessa namn. Hur ska man komma ihag alla?
Vi leker med sapbubblor, delar ut pennor och forsoker prata med alla. Det ar omojligt. Det ar sondag sa vi gar till
kyrkan. Eller ja, ett partytalt som ar uppstallt pa framsidan vid uppfarten. Alla barnen sjunger och dansar.
Vi ater potatis, bonor och ris. Somnar med tusen av tankar i huvudet.