Oh sunny day!
Första riktiga natten på Another Hope. Somnar med nattlampan slagen i huvudet. Dubbelhäftande tejp fungerar tydligen sådär i fuktigt klimat. Dubbelkollar så att det är låst och somnar direkt. Utan drömmar. Vaknar av knackningar, först en, sen igen och igen. Vakna. Gå upp. Nu ska vi leka. Jag hade lovat att vi skulle hoppa hopprep idag, och nu är det ju dag, eller hur?
Efter frukost (läs:välling) och ett halvhjärtat försök att få femton barn att borsta tänderna, utan tandkräm, och helt plötsligt vet ingen var tandborstarna är börjar vi att hoppa. Får med mig uncle Timothy och uncle David och hela barnligan. Tur att jag fick ett långt rep av Emma, för ALLA puttar in sig på ett led och hoppar – ungefär samtidigt. Vi hoppar tills två griskultingar anländer till barnhemmet och det är ju helt plötsligt roligare. Linda berättar ingående hur gärna hon vill äta upp dem, fast först efter de blivit tjocka och stora. Sött!
Jag har fortfarande egentligen inte kopplat att jag är här. Och att dessa underbara barn – alltid är här. De är alltid innanför dessa murar, alltid fast. De har liksom varit här under hela tiden jag varit hemma och jag kan inte ens tänka så utan att få en stor dåligt-samvetesklump i magen.
