bettysblogg

Avslutat ett monsterpass med världens tyngsta huvudvärk och kommer hem för att paketera ihop gåvor, mediciner och andra nödvändigheter i en resväska. Det känns ovant med en resväska. Ryggsäcken hamnar dock i Thailand i år så jag behöver inte ha dåligt samvete för att den inte ska få användas. Ryggsäckar är ju annars en sak som jag gillar. Skarpt. Nu får allt knö i en stor blå och rymlig box istället som snart är alldeles, ja - kärleksfylld.

Det är nämligen alla Vardagshjältar som hjälpt mig att fylla väskan och det känns underbart. Jag som tror på någon slags "Pay it forward" värld blir varm om hjärtat när alla små saker och ting tillsammans blir fantastiskt. Vilket jag tror det blir. Med viss nervositet. Ångest. Och förnekande av att min trogna reskamrat kommer SENARE. Det slog mig liksom någonstans mellan planeringslistor och farväl-telefonsamtal att jag är ensam. Alone. Lonelyyy.

Jag har nedräkningskänslor i alla skrymslen och vrår i kroppen och Världens sötaste Emma har fått mig att le hela kvällen, jag ska nämligen ta med mig en drake. En galet bra tanke!
Mot några timmars sömn, imorgon är det nämligen avbockningsdax på min gigantiska Att göra-lista.