bettysblogg

Lämnar ett välkänt Kastrup för ett lika välkänt Ataturk. Av någon anledning hamnar jag alltid där på mellanresa. Vilket känns som numera en välfungerande tradition. Visste ni förresten att Turkish Airlines numera inte bara har serverat mig världens godaste flygmat utan även småräddat livet på mig då jag faller i mittgången och fullständigt bara stupar, tuppar av och får spendera en och annan timme i bakluckan hos flygvärdinnorna med fötterna i luften. Verkligen oväntat, då det känns som att mannen jag delade säten med kunde förtjänat en avsvimning bättre då han efter en sisådär fem vinare fortfarande behåller skärpan.

Mår betydligt bättre när jag inser att vi landat och jag kan andas frisk luft – Afrikalukt, som i och för sig måste beskrivas som ganska klibbig och inte alls särskilt frisk. Vatten finns inte att inhandla någonstans och Daniel utbrister att nog är jag vit, men sådär vit ska man väl verkligen inte vara? Ruth, Diana och Daniel har väntat någon timme på mig på flygplatsen och är mer än sugna på att lämna den. Efter välkänt skumpande på röda krokvägar är jag framme. Samma säng, samma lukt, samma känsla. Somnar med ett stort myggnät i ansiktet med alla kläder på då jag alldeles för trött inte orkat något annat än just det, göra en favorit i repris – stupa.