Det är årets sista dag. Året 2011.

Jag och Sanna har avnjutit kaffe och konstaterat att det är obehagligt tyst runt omkring oss. Igår sent lämnade vi barnhemmet och tårar har runnit sedan dess. Vi äter himmelsk pizza, pratar om året och om nya planer.

Mitt år började i Israel, fortsatte i Indien, Österrike, en sommar i Afrika, jobb i Sverige, öluffning i Grekland, mer Israel, London - flytt till Malmö och mer Afrika. Ett bra år? Jag vet inte. Men det slutar lika otippat som det börjat. Verkligen.

Veckan har varit full av aktiviteter. Detta har hänt:

Svensk julafton

Ugandiskt julfirande

Bio och stadsutflykt 1

Bio och stadsutflykt 2

En dagsutflykt till stranden

Avskedsfest

Det är två dagar till jul och det är mycket att fixa med. Idag har vi inspekterat skolskor, madrasser, lakan, de obefintliga handdukarna och myggnäten samt planerat för hela nästa vecka med aktiviteter och inhandling för detta. Barnen provar skor vi tagit med och Aunt Reheema får foton på sitt barn. Hon ser lycklig ut. Ami, Reheemas barn måste bo hos någon släkting medans hennes mamma jobbar här med att laga mat, sex dagar i veckan. Jag frågar hur Ami mår, men det vet inte Reheema. Släktingen bor antagligen för långt bort, och utan telefon och en dag i veckan ledigt, gissar jag att besöken blir få. Ami är fem år.

Idag är vi alltså fyra svenska volontärer på plats och ändå pratar vi om att det känns som att vi inte räcker till. Idag lämnar ALLA i personalen för julledigt, och vi frågar, men vem tar hand om barnen då? Det ska tydligen vi göra. Och om inte vi vart här? Ingen.

Kvällen går fort och jag somnar innan gänget från byn är tillbaka. De försöker väcka mig för att åka till flygplatsen, utan resultat. Sanna ringer vid tre och letar efter mig där. Jag ligger under myggnät, i ett volontärrum långt från den. Ehm.. jag tror, med tanke på hur du låter att du inte är här va? Ungefär så. Sen somnar jag om och vaknar av bilen och att porten går upp. En galet glad Sanna finns numera också på Another Hope och vi pratar tills det blir ljust. Det finns för mycket att berätta, och förbereda för att ännu en gång möta glada skrikande barn, en mycket tidig morgon senare.

Jag vill beskriva så mycket för er därhemma. Jag vill beskriva hur uppgiven, arg och ledsen man kan bli här. Hur mycket man blir förvånad över, och hur mycket man inte kan förstå.

Jag har nedräkningstimmar, inte dagar längre, för snart kommer Sanna och barnen har varit vakna och skramlat med kastruller och eldpinnar sen klockan fyra. De ska laga mat och skänka bort saker till en by som ligger härintill. När jag går ut vid sju är alla i full gång med brödbak, tvättning och inslagning. En stor rostig buss hämtar upp alla som fått följa med och jag väljer att stanna kvar med gråtande småpluttar som längtansfullt ser stora tunnor mat forslas iväg ur deras sikte. Jag måste gå en runda, sparka på stenar och böla. Eller jag försöker, men det går inte. Jag är bara arg, arg, arg.

Arg för att man åker hit med så mycket energi och förhoppningar och möts av längtansfulla barn som tar emot en som om man vore deras räddare på jorden och älskar en villkorslöst vad man än säger och vad man än ger dem. Men man möts också av giriga, hårda, idiotiska människor som väljer att utnyttja och skada. Som väljer att mygla och inte bry sig. Jag pratar om personalen på Another Hope och vill sparka på dem allihopa. Mest för att dem sparkar på barnen. Men också för att de inte tycks förstå varför jag är där. Socialarbetaren Timothey frågar mig om jag är glad nu när barnen blev glada för att de kom iväg på en aktivitet. Jag svarar – Vill inte du att barnen ska vara glada? Det är ju det viktigaste för mig säger jag. Han svarar med att skratta och säger att det är så mycket annat i hans huvud som han tänker på än just det. Jaha, säger jag tillbaka med förakt. Det gör riktigt ont i hjärtat.

Ketchup, babymajs och massa korvar stekta över öppen eld. Trettio nyfikna huvud över stekpannan och smackande munnar och ketchupkletiga fingrar. Korvkvällen blev en succé! Berättade att min pappa brukade äta detta till kvällsmat ibland och alla undrar hur mycket det kostar per styck, sen per kilo och hur stora eller små de är. Är det kött i hela den här? Ska man liksom äta hela. Jag tänker på IKEA korv och hur extremt nära jag har till den. Det blir som med äpplen, och allt annat jag bara tar för givet. För barnen här har julen fått en korvdag och en äppeldag i år.

Tisdagen på Another Hope är en av de bättre dagarna jag haft här. Kanske just för att den inte spenderats på Another Hope. Men med underbara barn därifrån.

Vaknar tidigt och tar med mig Vanessa och Hassan i en fullproppad minibuss mot staden Kampala. Vi sitter längts bak och de undrar vad vi ska uträtta.  Jag har nämligen sagt att jag behövde hjälp av två barn med massa saker att bära och fixa. En vit lögn för att få komma iväg med dem. Nöjen är inget som står på schemat, även om det är jullov och man bara är tretton år.

Jag säger att vi ska till Garden City (ett afrikanskt mini-väla) och vi pendlar fram mellan svettiga kycklingstånd, fruktmarknader och kaostrafik för att komma dit. Åker boda bodas (motorcyklar)i city och vinkar på presidenten och andas parkdoft. Vi sjunger och skrattar. På Garden City frågar Hassan om vi får gå runt. Han har bara sett det utifrån, och alla kompisar som pratat om det. Aldrig fått gå in. Jag får mer än tio gånger säga att de får göra vad de vill, titta på vad de vill och åka hiss och rullband hur mycket det vill, innan de vågar släppa mina händer. Vanessa skrattar hysteriskt i hissen och Hassan, snart arton tar min hand i rulltrappan. För säkerhetens skull.

De får varsin pizza och väljer läsk med omsorg. Hassan säger att julafton börjat redan idag och att han ska skriva upp den här dagen och allt han gjorde. Han inviger sin första pizzaupplevelse med en som har kyckling på. Fast osten gillar han mest. Vi handlar saker till kvällens hotdog-night och vi hittar glitter till julgranen och inspekterar kexpaket. På eftermiddagen åker vi tillbaka och hela vägen mot Another Hope tänker jag, när ska de här barnen få se friheten och den riktiga världen igen?

Eftermiddagen fortsätter lyckligtvis i frihetens tecken och hela barnaskaran tågar mot gräsplätten bakom Katos skola. Det tar ungefär en timme att hitta skor och kläder till alla och sedan organisera ett led med parbarn som kan hålla varandra i handen utan att slåss innan vi kommer iväg. Gift har på sig sina nya bilskor och går som vanligt inte, utan ”kör” hela vägen till vår slutstation. Tvillingarna får också sina nya skor på sig och tultar fram.

Vi anordnar stafett och mitt lag vinner! Ett uppskrapat knä, en blodig läpp, åska och en hel hjord med kor senare sitter vi i myrgräs och tuggar kex. Sedan leker vi små grodorna och prästens lilla kråka. De kommer ihåg och de flesta sjunger på underbar svenska. Sedan leks favoritleken – Kom alla mina kycklingar. Vi får åskådare från nyfikna barn och för att inte missa kvällsbad och middag återvänder vi några timmar senare återigen mot Another Hope.

Kvällen är den bästa stunden på hela dagen här. Vi äter, vi borstar tänder, vi sjunger god natt, letar lakan, lyser med ficklampor och skrattar. Efter att alla småpluttar somnat börjar festen. Det är då alla aunties, uncles och stränga vuxna gått hem och lämnat fritt för ja, i stort sett vad som helst. Vi spelar hög musik, äter popcorn och sitter på verandan i totalt mörker och räknar stjärnor. Leticia får olja över hela sitt ben och bubbliga blåsor växer fram. Hon får chokladmedicin och helt plötsligt vill alla slå sig.

När jag återvänder till mitt volontärrum för en sista natt utan rumskamrat öppnar jag två brev från Diana och Hajara. Med dem under kudden somnar jag sedan och drömmer om fler dagar som den här.

Vaknar av störtregnet. Det verkligen piskar regn mot den röda marken. Jag, Sheila och Hassan går på morgonpromenad för att köpa chapatibröd. Försöker gå med dem allihopa, bara för att de ska få lite tid ifrån barnhemmet, och ensamtid. Vi köper vatten och skyndar oss att äta upp brödet innan vi är tillbaka.

Vi börjar öva in sånger och alla barnen är hur mysiga som helst. Att sjunga är liksom favoritsysslan. Det, och att dansa galet. Sedan är det dags för lunch och jag får pasta idag. Tack, tack Aunt Reheema. De andra svenska volontärerna återvänder efter en helg i staden. Tack för det med.

En del barn har blivit utkastade från barnhemmet en veckas tid och vi pratar om detta. En gråtande unge knackar på min dörr kvällen innan och berättar att han inte vill komma tillbaka. Han vill inte leva mer. Han vill åka till ett annat land, som han beskriver det. Ett land som inte är svart. Han är 12 år och vill inte leva mer. Han slutar aldrig gråta och är så rädd för att han berättat allt det här för mig. Jag ber han att komma tillbaka, men han svarar bara tillsist - om det inte regnar imorgon, då kommer jag. Annars inte.

Har delat ut mer äpplen nu, och barnen har lärt sig - An apple a day, keep the doctor away. Vi solar popcorn i solen och drömmer om resor till andra länder. Alla barnen vill komma till Sverige och vill veta namnen på alla mina vänner och familj. Sedan skriver vi listor med allas namn och jag får fina brev. Att jag ska hälsa till min pappa, och till mina vänner.

Nu är det snart mörk kväll igen och vi ska laga mat. Kanske pynta vår plastgran med något annat än en partyhatt.

När jag väl anländer till barnhemmet igen är det en hel dag senare än planerat. Har insett att ordet planera och Afrika inte är förenligt och det sitter en hel skara barn vid grinden i totalt mörker då strömmen är avstängd i byn. När jag kommer exploderar kramar och skrik i mörkret och för mig lyser nu hela himmeln. Jag frågar varför de sitter här bak, istället för inne på gården. Då får jag förklarat för mig att de suttit och väntat på mig sedan klockan fyra, och var oroliga att jag inte skulle komma tillbaka. Aj, hjärtat, aj. Förstår ni att jag inte kan åka härifrån. Jag vill sälja min själ och ge dem allt jag äger. Och att inte älska dessa barn, som så sårbara och trogna ger mig så mycket mer kärlek än vad jag någonsin kan ge dem, är omöjligt.

Kvällen fortsätter att göra ont, jag sitter eldvakt och kokar vatten som vi kan dricka till morgondagen och tänker att jag behöver mina socionomvänner nu. Vad säger man till ett barn som berättar om en pappas sexuella överfall sedan man varit åtta år? Hur tröstar man ett barn som mist båda sina föräldrar i aids? Hur förklarar man för ett barn att det inte är dens fel att hans mamma dog för att de skar upp hennes mage för att han skulle kunna komma till världen? Hur uppmuntrar man till att lita på vuxna när ens pappa låst in en från tidig morgon till sen kväll utan mat för att vänta på att han skulle komma hem och slåss? Vi sitter tätt runt elden och viskar. Det är inte ofta de stora barnen här får vara små, och vi räknar stjärnorna på himmelen. Jag kan inte gråta nu, men lyssnar till spruckna barnröster och torkar deras tårar.

Vi kramas god natt tillslut, barnen går och lägger sig, men jag sitter kvar. Länge.

Efter att sent igårkväll blivit kidnappad av Hilal och hans (inget skämt nu) livvakt, chaufför och kusin från barnhemmet har jag då upplevt Ugandas Kampala nattliv de luxe. Vet inte om jag sagt det förut men jag säger det igen – Uganda är och förblir kontrasternas land. Dricker välkänd ugandisk öl och umgås med Hilal och hans trevliga kusinskara som bestod av fem jämnåriga killar, för att inte glömma livvakten och chauffören då. Klockan tre ger min dansenergi upp och vi skumpar mot Hilals mosters hus för att sova några timmar.

Vaknar av tystheten och försöker njuta men vill egentligen bara höra välkända barnröster. Tänker på vad de gör och hur de mår. Mindre än tolv timmar sedan jag lämnat dem och ändå så kan jag inte släppa ansvarskänslan i magen. Hur ska jag någonsin kunna lämna Another Hope för kalla Sverige, när jag inte ens klarar det här?

Bilen som ska köra mig tillbaka kraschar, och trots att jag är medveten om afrikansk obefintlig stress väntade jag inte mig sju timmars väntande i Hilals familjehem – utan honom, då han bestämt sig för att åka till staden, och jag som sagt, som inte har en telefon fick snällt umgås med kusinskaran och söta mostrar som skulle klämma och känna på mitt hår. Hinner alltså äta både frukost, lunch och te, samt ta en dusch innan vi kunde skumpa vidare mot Kampala igen för att möta upp Hilal för biljardspel och ingefäradricka.

(Vet inte om ordet – skumpar fram väl nog förklarar hur man upplever att sitta i en bil på Ugandas vägar, men tänk er en grusigt röd puckelpist och sedan dubbla det. Ungefär så.

Svalt en ny malariatablett och ställt klockan på fem för att sedan tålmodigt vänta i fyra timmar på en truck som inte vill starta. Bär ut alla boxar från barnens rum och barnen bråkar om att få vika sina kläder med mig. Varje barn äger en resväska eller box med allt de äger. Aj, vad ont i hjärtat det gör. Hittar gåvor från oss (mig och Sanna) i Mercys box blandat med pennstumpar, grus och udda sockar. En uppbränd koftarm och ett par alldeles för stora jeans. Jag frågar henne var hennes skor är. Mina skolskor? undrar hon. De är de enda skor hon äger förutom ett par slitna sandaler hon har på sig på gården. Städar alla boxar och vi tar ut smutsiga kläder och fyller Another Hopegården med tvätt. Uncle Timothey inspekterar och skrattar.

Jag och Bernah tar en proppfull taxi/buss till staden och går på den lokala marknaden och jag köper mangos, ananas, avokado och clementiner till barnen. Vi skickar post till alla som donerat pengar till Bernahs utbildning, pappa och Sandra, hittade era adresser på kuverten! Sedan dricker vi läsk och äter choklad. Köper saker som barnen gör hantverk av och jag blir svettig, smutsig och nersprungen. Totalt. Vi avslutar det hela med att åka motorcykel i rusningstrafik, tre på en, med jag vet inte hur mycket frukt, papper och vatten som helst. Två nya svenska volontärer är på väg och nu är jag inte längre ensam. Men, då helt plötsligt dyker Hilal upp och står och vinkar utanför grinden. Jag totalt ignorerar honom tills jag inser att han vinkar åt mig. Så eftersom varken telefon eller internet fungerar för tillfället så bestämmer vi oss helt enkelt för att han bara ska dyka upp ikväll, eller imorgon för att hämta upp mig – mot Uganda Norrut!

Uncle Timothey sa till mig idag att han önskar mig tvillingar, kanske till och med två par tvillingar.